KRIGARNA I DE RYSKA MEDIERNA - MEDIESPRÅK I VASA 24.1.2013
Det finns många som fortfarande tror (eller vill tänka som så) att deras åsikt är sanningen. Det ÄR INTE frågan om själva saken. Substansen BETYDER INGENTING.
(På bilden från vänster till höger Fjodor Lukjanov, Jarmo Koponen, Kalle Kniivilä och Kerstin Kronvall.)
Det centrala är de metoder som är tillgängliga.
Min bild om det ryska mediefältet är utan vidare färgat. Jag följer diskussionen i Finland. Och i den sociala median.
Det medieseminarium ”Vääristyneet peilit” – ”Förvränga speglar” – som Julia från Itar-Tass, Kerkko från FINROSFORUM, Juha från Journalistförbundet, Markku SVS och jag) i december arrangerade i Helsingfors gjorde mej bara mer förbryllad. Jag skall återkomma till det seminariet senare men så här inledningsvis vill jag bara säga att finländarna har svårt att acceptera direkta lögner. Och speciellt om det som bevisats vara lögn på nytt presenteras som sanning. Min vän, journalisten Evgeny Rozhkov säger också, att man mycket väl kan tala om en legoarmé. Det är alltid lätt att vinkla med krigisk terminologi. (Jag vill påpeka att man även i Finland hos den så kallade antifascistiska kretsen talar om ett mediekrig, som har i avsikt att sprida den uppståndelse som fötts i Finland i rysk media). Journalisten Galina Sapozhnikova, som personligen angrep mej (folk läste mina skriverier i dåliga, osanna översättningar -- såsom I Nordkorea är demokrati bättre än i Ryssland ) – hade motiver som ger anledning att i allmänhet fundera kring hur en del av den ryska median fungerar.
Jag skickade e-mail och ställde en fråga om saken till chefredaktör Alexander Morozov. Han svarade sej ha förstått att antagligen var seminariet som helhet lyckat. Morozov berättade att han i fjol tagit del i motsvarande dialog, då visserligen i en estnisk-rysk. Morozov säger att Komsomolskaja Pravda uppenbarligen har blivit en propagandistisk tidning. Den är ett språkrör för den officiella linjen och utövar påtryckning på den fria åsiktsyttrandet i medborgarsamhället. Korrespondenten har sannolikt haft i uppgift att presentera alla fria finsk-ryska kontakter inom media i negativt ljus. ”Det är klart att det är mycket sorgligt.” Man kan tänka sej att Sovjeterans praxis håller på att komma tillbaka: det är bara de privilegierade som har möjlighet att delta i internationella kontaktnät, övriga kontakter vill man se som ”revolutionära och ryskfientliga”. Det som är ytterst beklagligt är, att det dykt upp en hel del aggressivt stämda unga journalister, som har en viss ideologi i skallen och som vill bekämpa såväl Europa som USA och är säkra på att Ryssland omges av fiender. ”Detta är ytterst bedrövligt”.
PUTIN FÖRHÄRSKAR Hittills har ingen på allvar utmanat Putins makt. Inte heller journalisterna. Oavhängigheten begränsas av pengar. Jan Blomgren skrev i Svenska Dagbladet i höstas att man av ryska pressens frihet kan bara skönja fasaden . Lyssnar man i Moskva till sändningar från radiostationen Eko Moskva (Echo Moskvy) eller läser affärstidningen Kommersant sår man den uppfattningen, att pressen är fri, men de som bor på små orter eller på landsbygden och inte har tillgång till internet är beroende tv:n som informationskanal, och den å sin sida är totalstyrd av Kreml. Det finns visserligen oppositionella tidningar som Novaja Gazeta och Kommersant, men i sitt hemland är de fullständigt betydelselösa. Det är frågan om en Potemkinkuliss. Men i en fråga har Blomgren säkert rätt. I början av 1990-talet var Kommersant en vägvisare. Jag vill ännu också läsa upp vad journalisten-författaren Igor Maltsev skrev till mej när jag inför seminariet bad om en utvärdering över mediesituationen: ”Det finns publikationer som ven del av myndigheterna vid Kreml vill påverka. Allt är avhängigt av vilken klan publikationens ägare och dess huvudredaktörer hör till. Därför har Kommersant egna medarbetare och sin egen grad av grihet såsom också Izvestija och Vedomosti (som ägs av Sanoma Oy). Medarbetarna lägger upp sitt jobb precis på den grund vilken chefredaktören byggt upp huset på.
Det finns mycket få journalistpersonligheter, eftersom det var Kommersant som gav den starkaste insatsen i utvecklandet av journalismen efter SSSR, och de som efter 90-talet lämnat Kommersant är de starkaste personligheterna inom den ryska journalismen. Därefter har det blivit en paus, och den nya generationen har valt kommersialiseringen. Dessvärre är de beredda att gå i säng med vem som helst. Det finns vissa undantag, t.ex. Oleg Kashin, som också har arbete för Kreml i sin arbetshistoria.” I Ryssland finns det en imaginär, uppdiktad fördelning mellan konservativ och liberal press.
Ur en journalists synvinkel är arbetet i en ”liberal” publikation oftast sämre organiserat än i Gulag. Maltsev arbetar för olika publikationer eftersom han accepterar direkta uppdrag av någon, och alla publikationer – liberala såsom t.ex. The New Times eller eventuellt konservativa såsom Izvestija vill ha artiklar från honom eftersom Maltsev står för sina göranden och går inte med i ideologiska strider. ”Inom den liberala pressen råder det en otrolig censur och mastermind. Det har jag själv konstaterat. Samtidigt har jag hos det ’ytterst konservativa’ Izvestija aldrig nånsin fått anmärkningar om att inte skriva någon text.”
