Den ryska journalisten är en soldat - varför?

 KRIGARNA I DE RYSKA MEDIERNA - MEDIESPRÅK I VASA 24.1.2013

Det finns många som fortfarande tror (eller vill tänka som så) att deras åsikt är sanningen. Det ÄR INTE frågan om själva saken. Substansen BETYDER INGENTING.

(På bilden från vänster till höger Fjodor Lukjanov, Jarmo Koponen, Kalle Kniivilä och Kerstin Kronvall.)

 

Det centrala är de metoder som är tillgängliga.

Min bild om det ryska mediefältet är utan vidare färgat. Jag följer diskussionen i Finland. Och i den sociala median.

Det medieseminarium ”Vääristyneet peilit” – ”Förvränga speglar” – som Julia från Itar-Tass, Kerkko från FINROSFORUM, Juha från Journalistförbundet, Markku SVS och jag) i december arrangerade i Helsingfors gjorde mej bara mer förbryllad. Jag skall återkomma till det seminariet senare men så här inledningsvis vill jag bara säga att finländarna har svårt att acceptera direkta lögner. Och speciellt om det som bevisats vara lögn på nytt presenteras som sanning. Min vän, journalisten Evgeny Rozhkov säger också, att man mycket väl kan tala om en legoarmé. Det är alltid lätt att vinkla med krigisk terminologi. (Jag vill påpeka att man även i Finland hos den så kallade antifascistiska kretsen talar om ett mediekrig, som har i avsikt att sprida den uppståndelse som fötts i Finland i rysk media). Journalisten Galina Sapozhnikova, som personligen angrep mej (folk läste mina skriverier i dåliga, osanna översättningar -- såsom I Nordkorea är demokrati bättre än i Ryssland  ) – hade motiver som ger anledning att i allmänhet fundera kring hur en del av den ryska median fungerar.

Jag skickade e-mail och ställde en fråga om saken till chefredaktör Alexander Morozov. Han svarade sej ha förstått att antagligen var seminariet som helhet lyckat. Morozov berättade att han i fjol tagit del i motsvarande dialog, då visserligen i en estnisk-rysk. Morozov säger att Komsomolskaja Pravda uppenbarligen har blivit en propagandistisk tidning. Den är ett språkrör för den officiella linjen och utövar påtryckning på den fria åsiktsyttrandet i medborgarsamhället. Korrespondenten har sannolikt haft i uppgift att presentera alla fria finsk-ryska kontakter inom media i negativt ljus. ”Det är klart att det är mycket sorgligt.” Man kan tänka sej att Sovjeterans praxis håller på att komma tillbaka: det är bara de privilegierade som har möjlighet att delta i internationella kontaktnät, övriga kontakter vill man se som ”revolutionära och ryskfientliga”. Det som är ytterst beklagligt är, att det dykt upp en hel del aggressivt stämda unga journalister, som har en viss ideologi i skallen och som vill bekämpa såväl Europa som USA och är säkra på att Ryssland omges av fiender. ”Detta är ytterst bedrövligt”.  

PUTIN FÖRHÄRSKAR Hittills har ingen på allvar utmanat Putins makt. Inte heller journalisterna. Oavhängigheten begränsas av pengar. Jan Blomgren skrev i Svenska Dagbladet i höstas att man av ryska pressens frihet kan bara skönja fasaden  . Lyssnar man i Moskva till sändningar från radiostationen Eko Moskva (Echo Moskvy) eller läser affärstidningen Kommersant sår man den uppfattningen, att pressen är fri, men de som bor på små orter eller på landsbygden och inte har tillgång till internet är beroende tv:n som informationskanal, och den å sin sida är totalstyrd av Kreml. Det finns visserligen oppositionella tidningar som Novaja Gazeta och Kommersant, men i sitt hemland är de fullständigt betydelselösa. Det är frågan om en Potemkinkuliss. Men i en fråga har Blomgren säkert rätt. I början av 1990-talet var Kommersant en vägvisare. Jag vill ännu också läsa upp vad journalisten-författaren Igor Maltsev skrev till mej när jag inför seminariet bad om en utvärdering över mediesituationen: ”Det finns publikationer som ven del av myndigheterna vid Kreml vill påverka. Allt är avhängigt av vilken klan publikationens ägare och dess huvudredaktörer hör till. Därför har Kommersant egna medarbetare och sin egen grad av grihet såsom också Izvestija och Vedomosti (som ägs av Sanoma Oy). Medarbetarna lägger upp sitt jobb precis på den grund vilken chefredaktören byggt upp huset på.

Det finns mycket få journalistpersonligheter, eftersom det var Kommersant som gav den starkaste insatsen i utvecklandet av journalismen efter SSSR, och de som efter 90-talet lämnat Kommersant är de starkaste personligheterna inom den ryska journalismen. Därefter har det blivit en paus, och den nya generationen har valt kommersialiseringen. Dessvärre är de beredda att gå i säng med vem som helst. Det finns vissa undantag, t.ex. Oleg Kashin, som också har arbete för Kreml i sin arbetshistoria.” I Ryssland finns det en imaginär, uppdiktad fördelning mellan konservativ och liberal press.

Ur en journalists synvinkel är arbetet i en ”liberal” publikation oftast sämre organiserat än i Gulag. Maltsev arbetar för olika publikationer eftersom han accepterar direkta uppdrag av någon, och alla publikationer – liberala såsom t.ex. The New Times eller eventuellt konservativa såsom Izvestija vill ha artiklar från honom eftersom Maltsev står för sina göranden och går inte med i ideologiska strider. ”Inom den liberala pressen råder det en otrolig censur och mastermind. Det har jag själv konstaterat. Samtidigt har jag hos det ’ytterst konservativa’ Izvestija aldrig nånsin fått anmärkningar om att inte skriva någon text.”

MEDIESOLDATERNA Rubriken till min andel plockade jag ur en diskussion under bokmässan i Helsingfors i höstas. Jag träffade i Pressklubben journalisterna Masha Gessen och Luke Harding som marknadsförde sina böcker: Lukes bok heter på finska Mafia State (utgavs på finska med titeln Mafiavaltio). Bokens titel är hämtad ur ett Wikileaks-telegram. (Jag kan inte låta bli berätta min egen åsikt: fenomenet är i varje hänseende positivt eftersom läckorna fortfarande utgör en betydlig del av den så kallade fria pressens material.) Goda skribenter levererar nog underhållande material, men förändringarna behöver även fakta som bränsle. Intervjuerna ger visserligen bra material men ändå: de är bara åsikter. Det var sådant som Gessen samlade för sin bok. Huvudpersonen i Gessens bok är den ansiktslösa mannen Putin. 


Så klart pratade vi även om mediesituationen. Enligt Gessen är den ryska journalismen i kris. De ryska journalisterna är soldater, beredda att kämpa för saken. Men vad innebär det? En av mina ryska bekanta, Igor Maltsev, är sträng: Han tycker att Masha Gessen inte har ett sunt psyke, hon är en upp-och-ner-vänd Bäckman och för henne är det fördelaktigt att presentera alla – förutom sig själv – som ”soldater” i Putin-regimens tjänst. Det är frågan om att manipulera sin karriär. Evgeny Rozhkov, som jag citerade tidigare, ser situationen som beklämmande: ”Dagens ryska journalister kan liknas vid legosoldater, krigshundar i ett informationskrig. De är professionella, förberedda och utbildade människor som har ett mycket tydligt språk (i några fall till och med flera språk), men i kampen på tidningssidorna är det viktiga för dem (till skillnad från soldaterna i ordinarie arméer, om man vill fortsätta med militära liknelser) inte seger, segerkänsla eller att få betjäna samhällsintressen; det viktiga är den lön för vilken de är beredda – till exempel – att arbeta i medier som öppet företräder Kreml (Pervyj Kanal [”Första kanalen”], Vesti) och efter en vecka förtjäna levebrödet samt kommentera i medier som omfattar en lättare oppositionell nyans (Eko Moskva [Echo Moskvy] , RenTV eller tv-kanalen Dozhd).” Man ska komma ihåg att man ute i utanför storstäderna, Moskva och SPb (regionerna) arbetar under andra villkor.

Och inte heller de centrala medierna känner till en tydlig gräns till det som är att stödja staten och det befintliga systemet. ”Det statliga” och ”det privata” är begrepp som har att göra med ägandet. Det finns bara ett antal publikationer (som finns i privata händer) som försöker driva avskildhet och spela med nostalgiska sovjetstämningar samt propagera för kejserlig utrikespolitik. De bildar en pool som njuter den presidentala regimens stöd. Sådana är bland annat Regnum, Vzgliad.ru, Komsomolskaja Pravda, IA Rex och tidskriften Odnako PR-affärsverksamheten fungerar mycket bra, det finns yrkeskunniga människor som drar i de rätta trådarna. Det fungerar effektivare än det gamla systemet med utrikeskorrespondenter som fortfarande försöker fånga den eventuella sanningen. Antalet människor på gatan används å andra sidan kanske också för lätt som mätare för det som är samhällets tillstånd i Ryssland. Fallskärmsjournalism är en sak för sig, och den är bekant även för mej: man åker någonstans och rapporterar med det samma. Sanningens första offer i mediekriget är läsarna och tittarna.  

GAZPROM-MEDIA Pilgrimsarbete i medierna anses i Ryssland redan vara dumt, nyckfullt och förgäves som – även om detta känns paradoxalt – påstås störa professionell skötsel av förpliktelserna. Enligt Rozhkov började en sådan förvrängd attityd gentemot journalism ta form i början av 2000-talet, då staten började tala för att radion och tv:n ska konsolideras med hänsyn till samhällsintressena och bli propagandaredskap för att framhäva sunda levnadsvanor, familjevärden, fosterlandskärlek med mera. Dagens mediefält formades de facto cirka tio år efter att man regelbundet och intensivt börjat glorifiera tanken att mediernas huvuduppgift är propagandistisk. Allt finansieras i praktiken av en källa (normalt är det frågan om en ”Gazprom-media” som har sin hand i de flesta fickorna hos kunskapskällorna. Rozkov påpekar att medborgarorganisationerna har sin egen roll ”då informationspolitiken centraliseras och ordnas (som inom landet och utrikes ofta tolkas som ett försök får full kontroll över medierna).

MEDBORGARAKTIVISM PÅ NÄTET Det är medborgaraktivisterna som i Ryssland tagit över funktionen som den liberala aktören, de genomför oavhängiga undersökningar, kommenterar händelserna i landet och upprätthåller någon form av umgänge med myndigheterna, som på sätt och vis avlägset påminner om en diskussion. Det här är en bra tendens eftersom det på detta sätt bildas och kontinuerligt förstärks ett nytt fält av sådana proffs, som använder moderna redskap (Internet), som kan vara ”människoorkestrar” (människoradiostationer, människo-tv) och som levererar en bred skala av åsikter och värderingar ut till samhället. Internet har gett människorna möjlighet att uttrycka sej själv fritt inför en enorm publik. Facebook, Twitter, LiveJournal, YouTube och andra sociala resurser har kommit i fokus. Det är inte ens överdrift att säga att de som använder dessa för med sej nytt. Om de traditionella medierna har kallats rösten hos de nerhyschade, börjar det bli dags att bekänna, att nätanvändare utgör en kraft. Det är i mångt och mycket tack vare dem som myndigheterna fortfaran de känner ansvaret för sina handlingar inför befolkningen.  Överdrift kan leda till fasliga resultat. Jag var oroad då professor Teivo Teivainen i sensommaren blev offer för en speciell propaganda. Han försökte försvara Pussy Riot och öppnade en diskussion om mänskliga rättigheter i Ryssland. Det resulterade i att det började spridas oanständiga lögner i Ryssland. Professorn och Finlands lagstiftning användes som en del av rysk inrikespolitik.  

JOURNALISMENS FRAMTID Luke Harding förklarade i sin bok hur myndigheterna fungerar. De utövar påtryckning på honom på samma sätt som under DDR-eran i Tyskland. Enligt min åsikt hade Luke förenklat sitt budskap, men en ”varning” till en korrespondent kan fungera. Det är klart att frågan inte är entydig. Säkerhetstjänsterna eller medierna är ingenstans helt svartvita. Men vi kan inte förbise det faktum att statliga tv-kanaler lever i en gammal grå era. Det är frågan om en underhållande zombielåda. När man slår på tv:n är det som om Sovjetunionen aldrig försvunnit, det känns bara som om statlig tv fått ett ansiktslyft. Tid har rätt ofta reserverats för statsledningen. Men det som jag tycker är mera oroande är den kvasiinformation som saknar direkt nyhetsvärde men som används för att lägga grund. För det behövs duktigt PR-folk och beredda – soldater! (Enligt Igor är den journalistiska utbildningen katastrofal: ”När jag leder en redaktion försöker jag undvika att anställa sådana som utexaminerats från en journalistisk fakultet.”) I Ryssland vimlar det av olika konspirationsteorier. Gessens bok utgör ett bra exempel. Staten är en stark aktör.

Professor Arto Mustajoki påpekade i vårt medieseminarium att i en del kulturer är det lagen som är primär, i andra är det ”rättvisan”. Ryssland hör till dessa rättvisekulturer. En stor faktor såväl i Ryssland som i Finland är lättja. Bland journalisterna har det uppstått – av slump eller med avsikt – en särskild attityd gentemot nyheter och det egna arbetet i och med att folk utövar självcensur eller inte uppvisar personlig initiativförmåga eller presenterar fakta i begränsad grad. Om man inte vet vad chefredaktören eller grundaren skulle säga om ett kritiserande reportage eller artikel låter man hellre helt och hållet att bli. Ryzhkov säger att, det var om sådant som den ryska poeten Alexandr Galitj en gång skrev om:”Bli tyst – så får du makt, bli tyst – så får du guld.” En direkt motsatt tendens å sin sida är den att man underblåser hets, och reportrarna ”skäller rakt ut” där man kan vänta sanktioner från Kreml (till exempel NTV:s tv-serie ”Anatomija protesta” eller Arkadij Mamontovs senaste ”tv-undersökningar” i kanalen Rossija. Till slut vill jag fråga er – hur annorlunda journalismen är I Italien än I Ryssland?

Jag anser att vi journalister borde anordna öppna och inofficiella diskussioner i större grad än idag. Och oberoende journalister borde delta i dem. Historikerna för sin del har i uppgift att finna omständigheter som gör det möjligt att hitta sådana bevis om finsk-ryska relationer som öppnar en så noggrann bild som möjligt om de händelser som i vår historia är gemensamt förståeliga. Vi får inte låta kvasihistorikerna eller låtsas-människorättsförespråkare definiera standarden för den aktuella diskussionen.

Historien har sin uppgift i berättelser (såsom även vetenskapen, inte journalismen). Och det är inte moralismen som står i främsta rummet, det är fakta. Och säkert till slut, med hänsyn till rättvisa, är det skäl att konstatera att det finns liberala journalister i Ryssland (det är just detta som kulturminister Vladimir Medinski talar om), men dessvärre kan man idag varken tala om deras närvaro i medierna eller fullvärdigt inflytande i den sociala atmosfären.